Dock är det många som inte håller med. Varför en arab? Varför en häst med specialgrejer och "problem"? Varför fortsätta kämpa med honom, när han har begränsningar? Varför köpa en såpass gammal och liten häst? Då undrar jag, varför ifrågasätta?

Om vi säger så här, jag skulle inte leta efter en häst som Pijano om jag letade efter en till häst. Det är massor runt honom, det är det. Han måste "specialskos", han är liten, "gammal", grymt svår att både rida och ta hand om på ett bra sett, han har begränsningar, han är ett arabiskt fullblod. Och jag vill tävla, jag vill komma vidare och utvecklas. Men, det folk nog inte förstår är att min häst är mitt liv. Jag kan se igenom allt när det gäller honom. Visst, ibland kan jag nästan bryta ihop och bara se brister, men det varar i några minuter, sen är det glömt - helt glömt. Visst, jag har ägnat en tanke på hur det skulle vara med en större, yngre häst med mer kapacitet.

Nu kommer det en hur lång text som helst, som förklarar det många frågat om. Orkar ni inte läsa, är det inte speciellt viktigt, men för er intresserade iallafall! :)

Men nu ska jag tala klarspråk här. Så länge jag kan minnas har jag då och då drömt om min "drömhäst". Det var en vit arabhingst med lång man och svans. Han skulle vara min bästa vän, vi skulle hoppa hinder höga som hus, vi skulle dansa fram i passage på dressyrbanorna, vi skulle galoppera på ängar helt utan utrustning, han skulle resa sig mäktigt på bakbenen, han skulle ligga ner i gräset brevid mig och sova. Typ. Jag har drömt om "den" hästen upprepade gånger sedan jag var väldigt liten, och precis börjat intressera mig det minsta lilla för hästar. Men det var alltid en dröm, som ofta glömdes bort på dagarna. Då red jag på ridskola och önskade inget mer än att få en egen ponny, vad för ponny som helst.

Det var på Stockholm Horse Show, för många år sedan, jag såg min "drömhäst" på riktigt. Jag minns till och med att jag sa, trots att jag var väldigt liten då, "Det där är min drömhäst! En dag ska jag ha en sån häst, jag lovar", eller något i stil med det. Hästen jag såg var Pegasus, den galopperade runt där inne, skinande vit och med lång man och svans. Den reste sig på bakbenen och hela Globen applåderade. Det är typ det jag minns. Året efter var det en annan häst, inte alls min drömhäst längre. Detta förträngde jag såsmåningom, men varje år hakade jag upp mig på den nya "fula" pegasus på Horse Show.

Några år senare såg jag en film, som det var två arabskimlar med i. Jag satt med en kompis och vi låtsades att någon häst i filmen var våran egen. Jag bestämde mig för den ena av dem, och så var det bara. Den var inte kritvit, utan flugskimmel och hade kortare man och svans. Min kompis tyckte jag var dum som inte valde den andra, som hade hur lång man som helst. Men den hästen jag valde var den jag skulle ha, tydligen. Vi skrev ner detta och för inte allt för många veckor sedan hittade jag det pappret igen.

Åter några år senare provred jag en arab, en flugskimmel. I första anblicken tänkte jag bara "ÅH"! Kanske mest för att han var lite "kändis" och det vore coolt att rida honom. Då skulle jag nästan kunna säga att i första sekunden var det kärlek, från min sida. Men det ändrades snabbt. Hon som ägde honom hade en till häst jag provred också, och det var den jag blev kär i. Araben var inte alls mysig, utan ville helst inte ha mig i närheten, medans halvblodet sökte kontakt hela tiden och var underbar att rida dessutom. Den andra var jätteelak och gjorde ingenting jag bad om. Men jag började rida honom ändå, eftersom halvblodet skulle pensioneras. Många gånger grät jag och många gånger stod jag ut bara för sakens skull.

Jag var medryttare på honom, men mer än så var det inte. Jag älskade inte honom, han älskade inte mig. Visst, vi fungerade väl rätt hyfsat då och då, men det var verkligen inget mer. Jag trodde verkligen inte han skulle bli hästen som skulle komma att förändra mitt liv helt och bli den enda individen jag skulle kunna offra precis vad som helst för. Men såsmåningom började jag gilla honom mer och mer, och en dag minns jag att jag bara, utan att tänka på det, viskade "Jag älskar dig, Pijano" i hans öra bara så där.

Det hände mycket efter det, mycket motgångar blev det. Men jag minns så väl den dagen jag bara visste, att det var honom jag ville ha. Det var när jag legat inne på sjukhus efter en ganska allvarlig olycka och när jag kommit hem skulle ut till stallet. Pijano gick i en stooor grön sommarhage med sin hagkompis och levde gott. Men det som fick hela mitt hjärta att smälta, var hans reaktion när han såg mig komma gåendes mot hagen. Han höjde huvudet och slutade äta. Sen skrek han till. Jag trodde inte att det var han, eftersom han aldrig någonsin gnäggat till mig. Sen började han gå, och springa. Sen gnäggade han högt och tydligt igen. Och igen. Han stannade vid grinden och när jag kom in i hagen la han huvudet på min axel och stod där med mig. Aldrig tidigare hade han gjort något sånt, aldrig. Det var i  det ögonblicket jag bara visste.

På den vägen fortsatte det, vårat band blev bara starkare och starkare. Jag tog honom på foder, och jag kunde inte tänka mig ett liv utan honom. En dag köpte min mamma honom åt mig, vilket är och alltid kommer att vara det bästa som har hänt mig. Vi har nått så många mål som varit helt "omöjliga", och det är bara början på våran historia än så länge.

Men det läskiga är, om man går tillbaka lite i texten. Det var han hela tiden. Det jag skrivit om, har varit Pijano. Det var han i Globen, bokstavligen. Det var han i filmen, bokstavligen. Och att det är han som är min drömhäst, vet jag helt säkert, för nu har den hästen till och med fått ett namn. Jag tror inte på övernaturliga saker, inte alls, men den kan inte ha varit en slump. Folk får tro vad dem vill, men varför skulle jag förlöjliga mig själv genom att skriva detta om det inte var sant? Jag vet att det jag skrivit nu är sanningen, för jag var med, det var jag som upplevde det. Sen bryr jag mig inte om vad andra tror, för jag vet. Hur allt kan komma sig vet jag inte, men det är skitsamma. För jag har fått min drömhäst. På riktigt. Han är inte bara en dröm längre, utan min verklighet. Här, nu, idag. Och det är det jag lever för. Han har redan lyst upp det mörkaste mörker så många gånger, han har redan dragit upp mig från den djupaste botten, han har räddat mitt liv och gjort så att jag har något att gå upp för varje morgon, även om det känns tungt ibland. Han är ett lyckopiller, han är som en livsnödvändig drog. Utan honom skulle jag inte fungera. Inte nu, inte idag. Han är allt.

Förstår ni lite bättre nu? Han klarar inte att hoppa högre än 1,30, han kommer inte kunna gå grand prix dressyr, men det har ingen betydelse. För han kan ge så mycket mer än rosetter som man hänger på en vägg. Han ger liv, tro mig. Han ger mig liv. På riktigt. Han ger glädje, kärlek och vänskap. Han finns där, han är det bästa jag har och någonsin kommer att ha. Det vet jag, trots att jag har väldigt många år kvar att leva. Han kommer föralltid vara nummer ett, för det jag känner för Pijano går inte att sätta ord på, och det kommer inte gå att känna för något annat igen. Kärleken räcker till många och mycket, men när det gäller Pijano är det en annan grej. Jag älskar inte bara honom, utan jag kan inte leva utan honom. Jag skulle kunna skriva om honom i en oändlighet, men ändå inte få fram hur mycket han betyder för mig. Det finns inte ord för min kärlek till min häst.