I slutet av sommaren 2009, var nog den värsta tiden för både mig & Pijano. Han var skadad, och jag var med om en allvarlig olycka och låg inne på sjukhuset. När jag väl fick åka hem, ville jag ju direkt åka till stallet för att hälsa på Pijano, trots att jag inte orkade gå mer än ett par meter utan att vara helt utmattad och var helt öm i hela kroppen, det var ansträngande att andas och så vidare..

Pijano fick ju bara vila, och gick då i en stooor sommarhage med en annan häst. Det var ganska långt från stallet till hagen, men jag såg honom på en gång stå där längst bort och beta, och bara det gjorde att jag mådde bättre. Jag linkade fram med hjälp av mamma, och när vi kommit halvvägs hör jag ett gällt gnägg, och jag kommer ihåg att jag tänkte "Tänk om min häst gnäggade sådär när han fick syn på mig..". När jag tittade upp såg jag att Pijano stod med huvudet högt och bara stirrade. Sen hörde jag ett gällt gnägg igen och förstod först då. Att det faktiskt var min häst som gnäggade.

Jag hade aldrig hört honom gnägga innan det, varken till mig eller annars heller. Jag fortsatte halta framåt och nästa gång jag tittar upp var Pijano helt plötligt vid grinden av andra sidan hagen. Där stod han och släppte inte mig med blicken. Jag fick fram hans namn och då gnäggade han igen, och igen. Nästan lite desperat. När jag var framme vid hagen sjönk jag nästan ner på marken, av utmattning, och Pijano bara la sitt huvud i min famn och suckade. Jag vet inte hur länge jag var där med honom, och han bara ville vara nära mig, och hela tiden stod precis intill mig, la huvudet på min axel och lämnade mig inte.

Det kanske inte låter som nån jättestor grej, men för mig var det, och är fortfarande, det största som hänt mig och Pijano. Efter den dagen förändrades allting mellan oss. Och det var den dagen jag bara visste, att jag ville vara med honom för alltid, att jag älskade honom mer än allt. Det var den dagen han trotsade allt som var i hans principer, och det var den dagen jag bara kände kärleken. Och varje liten detalj från dagen sitter kvar i mitt minne så tydligt, och det tror jag att det alltid kommer göra.


Bild från den dagen, den dagen då kärleken kom fram på riktigt, för första gången.